Wow.. vad många misstag man gjort egentligen..

Och fortfarande och i framtiden kommer säkerligen fler misstag att göras på vägen i vår agilitykarriär. Vackra duktiga Izor som är på bilden,  har tyvärr drabbats av många av dem...

Jag hade en gång ett ekipage på kurs där hunden, en tik i detta fall, bara stack ifrån matte nästan hela tiden. Några gånger lyckades hon inte smita i väg i full karrär som hon annars gjorde.. de gånger hon hade långlina på sig. Inte ens då lyckades matte alltid få stopp på henne, inte ens med hjälp av husse som spelade linjedomare vid varje kurstillfälle och raskt försökte kasta sig över hunden innan hon hann sätta tänderna i någon av de andra tikarna som hon riktat in sig mot.

Det hände aldrig ngt allvarligare men det var jobbigt nog för alla inblandade... de blev så småningom... mycket senare, rekommenderade att gå en lydnadskurs först i stället...

 Jag tyckte så synd om hunden.. den förstod nog aldrig riktigt vad som egentligen förväntades av henne. Hindren var inte ens i hennes tankevärld just då och matte var mest en figur som tjatade och var arg.. Jag kände ändå med dem..

I början av min hunds agilitykarriär så var han nästan likadan. Det kunde gå jättebra ena gången men så fort han fick korn på en liten senorita så tappade han spåret i omloppsbanan som jag befann mig vid och flög ut som en projektil i rymden mot intressantare objekt .

Mina belöningar utvecklades mer och mer i kvalitet från att bestå av frolic till bli skinka och slutligen rostbiff som desperat fiskades upp ur fickan utan framgång..

Jag följde allehanda rekommendationer. Allt ifrån att jag skulle testa "time-out" (fungerade inte alls!) , springa åt andra hållet och till att "ta tag ordentligt" i honom dvs. ryta i ordentligt och skaka om honom.... Tyvärr som den gröngöling jag var då så testade jag allt.. Men det ledde bara till ytterligare dåligt samvete... och många funderingar på att helt ge upp agilityplanerna.

 Många sa att "det där går över när han blir äldre" eller "blir mer van"... Jag har funderat så här i efterhand vad man egentligen menade med det.. vad skulle förändras?

Vändpunkten började när jag slutade "kämpa så hårt" och pressa mig själv... och när jag sedan fick rådet av Jenny Damm att helt enkelt gå ikapp honom.. ta med honom lugnt och säkert utan att säga något och utan att ta hårt i honom, ta med honom tillbaka en liten bit och göra en positiv inkallning med belöning... så fungerade det SÅ mycket bättre.

 Jag skulle aldrig ropa på honom mer än en gång. För om han kommer när jag ropar 2 gånger så kommer han inte för att jag vill utan när han själv vill. Så en chans och sedan hämta direkt .

Nu händer det väldigt sällan att han sticker i från mig, även om jag själv fortfarande har svårt att lita på honom helt.

Då kommer frågan igen... vad har förändrats? För det man sa förut stämmer ju.. hundar som sticker i väg brukar så småningom sluta med det... Jo... han blev mer självsäker, fick mer kunskaper och förståelse för sina uppgifter. Hindren blev mer värda efter mångfaldig belöningshistorik. Och han fick flyt i sina beteenden.

DET är bland det viktigaste för att en hund ska klara störningar..att hunden har flyt i sina beteenden. Ett beteende kan anses vara flytande när hunden gör det utan att behöva fundera så mkt, när den gör det nästan automatiskt.

Om en hund klarar att upprepa beteendet många gånger under en kort tid ex. sätta sig på signal ca 10 gr. på 20 sek, och klarar att göra uppgiften i olika miljöer och förutsättningar, ex, utföra slalomet även om det är placerat i en ovan miljö, så kan beteendet sägas vara flytande.

För hundar som är störningskänsliga så ÄR det viktigt att få flyt i beteenden innan den utsätts för störningar. Med flyt i beteendet så klarar den lättare av att utföra beteendet även med störning.

Det här vet jag nu.. och skulle jag börjat om med min hund idag så skulle jag sett till att träna mer enskilt i början INNAN jag utsatte honom för träning i grupp med stora störningar omkring, med hundar som sprang intill,  för att inte tala om löptikarna som lockade. Jag skulle sett till att han verkligen värdesatte hindren och att han hade kunskap nog för att klara hindren helt självständigt.

Det kan vara något att tänka på.. kanske vi i högre grad bör erbjuda dem  som behöver det,  privat agilityträning, redan på nybörjarnivå.

Vi kämpade vidare och lyckades tack vare envishet, uthållighet och stort stöd och förståelse från de andra i samma träningsgrupp men jag hann tänka många gånger att jag skulle sluta helt...Hur många andra hinner "ge upp" med sina hundar?