Måste dela med mig av denna. Delfiner tränas med hjälp av klickerprinciper fast med ex. visselpipa i stället för en vanlig klicker. De är väldigt sociala och det krävs en personlig relation till dem för att träningen ska fungera.

Jag hörde en historia av en klickerinstruktör från USA om en tränare som blev ersatt en period av en annan tränare som inte kände just den individ som skulle tränas; en späckhuggare på Sea World. Det fungerade bra under träning att belöna djuret genom att lägga en fisk på späckhuggarens tunga (del av showen) men under en show för publik så blev tränaren plötsligt biten väldigt illa när situationen var lite mer stressande för djuret.

All djurträning bygger på tillit som byggs upp genom den personliga kontakten. Det tar lång tid att bygga upp men åh så fort man kan råka rasera den om man använder fel metoder.

Jag tittade på delfinshowen på kolmården i våras och kunde notera att tränarna där inte hade lyckats med sin träning helt perfekt. Delfinerna gjorde ju sina hopp och dykningar men inte riktigt helt synkroniserat som det nog var tänkt på vissa ställen och med varierande resultat. Hoppas att personalen fått betydligt mer träning i att bli bättre på att lägga rätt kriterier och ha bättre timing för då kommer de nog lyckas ännu bättre med sin uppvisning. Fast det var väl fint med showen som helhet ändå trots att Marcoolio stod för regin..... (Disco neon-blinka-blinka-dunk-dunk!!)

Oj, vart ska det sluta? Nu när jag inte får lov att träna pga axeloperationen så kommer jag plötsligt på något nytt varje dag som MÅSTE tränas.

Det riskerar att bli en lång lista att gå igenom när uppehållet är över.

Något har snurrat runt i mina tankar idag.. Något som faktiskt skulle kunna spara några hundradelar.. kanske sekunder ibland. Det är absolut nödvändigt att jobba med så snart vi kan eftersom vi faktiskt missat pinnar ett flertal gånger detta år pga av några envetna rackarns hundradelar i tidsfel som förföljt oss i flera tävlingar under året som varit.....

VAD är det då? ..

Jo.. jag blev plötsligt allför medveten om hur övertydliga kroppssignaler jag ofta visar. Kan ju inte direkt påstå att övertydliga signaler är något helt nytt för mig, det inträffar nog ibland.. eller lite då och då.. speciellt de gånger då banan på en tävling känns lite svår. Men det finns något som är lite mer specifikt. Nämligen hur jag agerar vid gungan och vid tunnelingångar som hunden INTE ska ta utan bara springa förbi. Ofta låter jag rätt högt just vid gungan och stannar till lite själv för att se till att hunden verkligen står kvar på gungan tills den nått marken igen.(hua... säger sig självt att man antagligen förlorar tid på det)

Varför blir det så?

 Ja... jag har jag väl inte ett tillräckligt bra kontaktfältsbeteende där för min hund.. Han ska helt enkelt stå stilla på kontaktfältet nere vid ändan. Men det är uppenbarligen inte tillräckligt tydligt för honom vad han förväntas göra eftersom jag blir så övertydlig där.

Hmm.. detta måste tränas så att gungan fungerar bra fastän jag själv fortsätter röra mig framåt.

Men det värsta.. som ger mig lite dåligt samvete nu .. är att jag blir så övertydlig vid "fel" tunnelingång. Jag vänder bort både axlar och fötter och ofta böjer jag mig lite neråt också för att "dra" bort hunden från tunnelingången. Nämen vad håller jag på med egentligen, vinner jag tid på det kanske.. NOT! Det jag måste träna mer på är att minska mina signaler betýdligt!!

Jag ska kunna springa rakt fram förbi den "luriga" ingången utan att min väg blir större (därmed hundens också) och det ska räcka att jag håller in min arm intill kroppen och bara vrider bort axlarna en aning. Allra helst ska jag inte ens behöva vrida axlarna.

Armen tätt intill ska ju betyda att hunden ska hålla sig nära mig och inte svänga av åt sidan (läs: in i fel tunnelingång) Men! OM jag lyfter armen rakt ut så får hunden lov att gå in i tunneln på sidan om oss. Ska väl inte vara så himla svårt eller.

Varför blir det då så stora signaler där då??? Det KAN ju ev.... Äh! Det är klart att det beror på att jag inte tränat tillräckligt mkt på att använda små signaler i det momentet. Uppgiften blir alltså att träna på att bara springa förbi en tunnelingång som är till höger el. vänster om oss, och att träna på att svänga in hunden i nästa/rätt tunnelingång genom att bara lyfta ut handen på rätt ställe (TIMING) Detta måste förstås förstärkas med superbelöningar i många många träningspass innan det blir säkert. Och tills JAG blir så säker på att det funkar så att jag inte använder STORA signaler på tävling bara för att jag inte riktigt litar på hunden. (ytterligare en sak att jobba på: att kunna lita på sin hund lite mer)

Det är bra om någon filmar oss ibland för att jag tydligt själv ska kunna se om utvecklingen går framåt med signalerna. Även om det inte är särskilt roligt att se sig själv på film...När man tittar på fim: Varför ser det alltid ut som om man joggar på banan när det känns som om man springer på för fullt??

Sammanfattning: Ok, små signaler små signaler små signaler... måste komma ihåg!! Men spring av bara  ***  !!!

Hösten KAN ju vara väldigt vacker.. och nästan befriande efter en lång varm sommar ....med allehanda småkryp och getingar.

Fina färger och stjärnklara nätter. Men det här tråkiga regnandet som inte håller upp särskilt länge lockar inte särskilt mkt till utomhusträning långa stunder, förutom promenaderna förstås. Nu har vi dessutom drabbats av åska flera dagar denna vecka. I går fick vi springa från bussen hem medan blixtarna slog ner med några sekunders mellanrum NÄRA oss. Hundarna var rätt oroliga när vi kom hem. (vi med..) Som tur var har vi en damm intill där vi bor som "tar åt sig" blixtar så risken minskar att de slår ner i vårt hus.

Usch, det var ändå inte så kul..

Då uppskattar jag klickerträningen väldigt mycket. Det kan jag träna vart som helst. I köket, sovrummet eller tom i badrummet om jag inte får lugn och ro någon annanstans. Allt går bra. Just nu tränar jag intensivt på de beteendekedjor vi måste lära oss och att ha säkra signaler på. En signal är säker om hunden ALLTID t.ex backar när jag säger backa oavsett miljö och situation. Det är inte signalsäkert om hunden råkar sätta sig istället för att backa. Jag tränar på en kedja med högersnurr + vänstersnurr och en avslutande backning. Detta ska göras i ett svep. Det är ingen idé att börja med kedjor om inte de enskilda momenten sitter bra först. Det gör de för oss. Men det ligger mycket träning bakom. Hemligheten är att momenten är så förstärkta att själva signalerna för momenten i sig utgör en effektiv inlärd sekundär förstärkare.

Det finns en mängd grundbeteenden som man kan träna på, klarar hunden dem så kan den det mesta som behövs för vilken hundsport som helst ex. agility, lydnad och freestyle.

Här kommer en lång lista på grundbeteenden att träna på:

• Ögonkontakt
• sitt
• ligg
• utgångsposition, även ligg och stå
• backa fritt
• fotgående
• apportering
• loss
• musmatta
• målöverföring
• backa i fotgående
• inkallning
• behålla ögonkontakt i rörelse
• förbli sittande
• förbli liggande
• förbli stående
• hålla kvar vid musmattan
• hålla kvar vid målpinnen
• krypa
• skall
• hoppa över
• krypa under
• rulla runt
• vinka
• vänster/höger

Måste jag då hålla på med att klicka och belöna dessa beteenden i evighet? Nej, självklart inte. Så fort ett beteende är inlärt och signalsäkert och vi vill behålla det så kan man övergå till ett oregelbundet belöningsschema "fixed schedule". som en enarmad bandit.

 Klicket är inte heller nödvändigt på ett redan inlärt beteende, det räcker med en primär förstärkare.

Jag kan ärligt säga att min hund är klickerklok nu dvs han bjuder självmant på en mängd beteenden när jag ställer mig i utgångsposition för att börja klickerträna.. och det är så himla kul!!!! Framför allt är det även så glädjande för hunden. Härligt!!

Har du inte börjat med klickerträning ännu? OJ, vad du missar mkt skoj!

Om man vill vara med i Varbergs tävling men inte anmält sig ännu så kan jag meddela att det tyvärr är kört. Enligt egen erfarenhet så vet jag att de inte är mottagliga för ursäkter eller vädjanden så det hjälper inte att försöka anmäla sig i efterhand. Jaha, "kul för er då" som är anmälda och betalat i god tid....

Ni har en jättechans att ta pinne där nu när inte vår minsting Prinsen Deus får vara med.. han hade nämligen sprungit i från er alla!!

...Möjligtvis hade han tom sprungit åt rätt håll hela vägen också...

Skämt å sido. Självklart är det roligt att få avsluta tävlingsåret med en officiell tävling så jag önskar er naturligtvis lycka till!

Någon som misstänker att jag är lite avundsjuk? (ni har rätt) ..

Passa på och njut nu också av ert tävlande. Vi kan som sagt var inte vara med och hundarna har fått en tidigare vintervila än planerat. Hör och häpna, jag har inte ens tränat slalomingångar på flera veckor! Men oj, vad vi ska ta igen detta så fort vi kommer igång igen ungefär i slutet av Januari. För sedan i februari ska minstingen få vara med i Oskarsström BK:s tävling och då måste vi ha hunnit träna lite i alla fall.

The Lord of sheltieöarna: Izor får tyvärr vänta på sina klass 2 tävlingar ännu längre. Om vi inte får oerhörda abstinensbesvär och drar iväg betydligt längre bort än vi tänkt oss.. risken är förstås stor.

Det är viktigt med vila för hundarna!!!

Inte minst psykiskt för att hunden inte ska tröttna eller tycka att det blir tråkigt. Det är även viktigt för återhämtningen. Om man tränar för mkt med kort återhämtning så bryts musklerna ner utan någon chans att bygga upp sig.

Låt mig återge lite av vad Mija Jansson säger, nämligen att återhämtningstiden beror på  individens egna förutsättningar. Men man ska t.ex tänka på att hundar ändå verkar kunna återhämta sig fortare än människor. Att en hund som är van att jobba mycket återhämtar sig snabbare och tvärtom. Du kan träna oftare om du ser till att träna olika muskelgrupper.

Alltså , det är viktigt att ge hunden en chans att "komma igen" och att den får läka ut ev. småskador. Men träna andra saker, ställ inte av hunden helt och hållet -det går fort att tappa men lång tid att bygga upp.

 Överträning kan bla. leda till minskad prestationsförmåga, muskelvärk, sämre koordination, viktminskning, dålig aptit, hög vilopuls och ökad infektionskänslighet. Psykiskt påverkas hunden genom att den kan bli trött , rastlös, nedstämd, irriterad, tappa motivation och få humörsvängningar.

Har det gått så långt är det viktigt med omedelbar vila från hård träning och tävlingar, minskad träning. I stället ska du göra nya roliga saker med hunden.

Agilityhundar belastas mkt i fronten bl.a vid landningar och hopp -det behövs bra muskulatur i fronten. Pålagringar i tåleder kommer pga sneda landningar, vrickningar osv. Tänk på att senor (som i tassen) tar mycket längre tid att bli uppvärmda. Passa på att se över hunden ordentligt hos någon kunnig person och glöm för allt i världen inte att massera era hundar regelbundet!

Tips:  läs artikeln  "Hur överbelastas agilityhunden?" som tidigare publicerats i Brukshunden.

Hur mycket kan egentligen en sheltie ( "skälltie")  skälla på en skala under ett dygn? Och hur ska man egentligen kunna få ut något vettigt av det de säger?  Idag funderade jag allvarligt på våra språkförbistringar sins emellan oss.

"Men för sjutton matte!!! Akta dig för brevlådan!!"  Sa Deus. "Va, sa jag? Vad menar du ? " "Ska du vara rädd för brevlådan nu också? " Så sa han nämligen antagligen när jag skulle hämta posten idag.

Brevlådan står precis bredvid ett stall så det finns såklart en del andra saker av intresse där intill som skulle kunna framkalla detta varningsläte.. för det var vad det var! En varning.

Hur jag vet det? Nämen.. ni känner väl igen de olika typerna av skällande? Även om en sheltie låter bedrövligt i öronen efter en stund så betyder även deras vokaler något trots att kroppsspråket i sig under all päls är nog så övertygande . 

Vad kunde detta hemska vara? Och han har ju aldrig någonsin reagerat på brevlådan.. även om just Deus reagerar på alla möjliga icke konstigheter. T.ex om en förrådsdörr på huset intill aldrig brukar stå öppen en gång plötsligt GÖR det så är den värd att skällas på för säkerhets skull tycker han. Liksom de flesta som går lite underligt -de får veta det!

Men nu var det alltså brevlådan.. det kändes lite halvt pinsamt med folk omkring så jag skyndade mig att öppna brevlådan. Oj, där bland massa reklamblad och månadens inte så roliga räkningar var ju....  en ny blankett för inbetalning för ett års medlemsskap i den lokala brukshundklubben!!!

Som jag alltså INTE tänker betala , ska ju avsluta medlemskapet där ...

...(nu får ni nog bläddra till ett tidigare inlägg om ni inte hänger med..)

Åh, jösses , skrattet bubblade upp inom mig och bildade en stor skrattattack! Brydde mig inte längre om några personer som stod och stirrade bredvid på en tokskällande hund och en matte som uppenbarligen inte gjorde mer än halvhjärtade försök att tysta hunden utan stod bara där och skrattade!!

Nog brukar hundarna bidra med mkt lycka, äventyr , stor förundran och beundran som gör livet underbart men att det där brevet som väckte lite tråkiga känslor för mig, också kunde påverka hunden innan det överhuvudtaget var öppnat anade jag inte.

Men så passande det var ändå , tänkte jag för mig själv när vi gick hemåt på lite busiga ben. "Visste väl att vi var på samma sida, du och jag Deus."

Vi får ju vara lite konsekventa eller hur?

Men det slog mig att jag inte alltid är det... visste ju det  om jag ska erkänna men ytterligare en dimension uppenbarade sig för mig. Mina signaler på agilitybanan.!!

Rak rygg signalerar framåt med fart, om jag sjunker ihop lite så tolkar hunden mig ganska bra om den sänker sin fart.. sänka farten gör vi  "naturligtvis inte" i på tävling normal fall.. hrrmmm...

Armen nära kroppen betyder hund nära matte, armen långt ut från kroppen betyder att hunden gärna får vika av en bit ifrån mig...

Detta använder jag väl konsekvent får jag säga. MEN!! Nu kommer det underliga. Är jag verkligen konsekvent med mina verbala signaler?? Eller?? Jo fram-fram !!  betyder INTE att hunden ska sakta av.. och genom betyder alltid genom men.. RÖSTEN! Jag menar alltså tonfallet. Hur borde det vara?

Hög röst borde vara en framåtsignal eller hur? "Fram-fram brukar jag ju säga rätt högt "nu kan du tuta och köra!!" .. Men nu kommer det retliga .. då borde ju en låg röst signalera tvärtom. Att "NU får du uppmärksamma mig lite mer, här kanske en sväng kommer.."  Men tyvärr.... detta används väldigt inkonsekvent. Så dagens  lärdom är att börja jobba mer konsekvent med ljudsignalerna.

Tonläge och styrka bör ge konsekventa betydelser för hunden. Lugnare mer dämpad kommunikation där det behövs för bäst hjälp inför uppgiften. Och jag ska tänka mer på att inte höja rösten för mkt när jag tror att hunden inte hör och jag misstänker att han rusar iväg framåt åt fel håll. Då är ju risken i stället att jag "puschar" på honom ännu fortare framåt.. Hmm.. det var något att tänka på!

..en liten filmsnutt som komplettering till tidigare inlägg, men man bör ju vara insatt i Cesars metoder för att förstå ironin....

Hur mycket ska man stå ut med egentligen?

Hur många år ska man orka kämpa för att samarbeta med folk som aktivt motarbetar agilityverksamheten på en brukshundklubb?

 Vill inte gå in på allt som hänt men....

.....Nej, nu räckte det för oss i tävlingsgänget. Vi har gjort så mycket för klubben, men vi som är bl.a. instruktörer, tävlingsledare och agilityfunktionärer sa tack och hej efter några riktigt allvarliga incidenter och startar nu en egen klubb. Vi ger inte upp, vi har höga mål med agility inkl. tävlandet och nu får vi bättre förutsättningar för att nå så långt vi vill!!

Ska verkligen bli spännande. Vi har valt styrelseposter och ska ta de nästa stegen i föreningsbildningen, dessutom letar vi efter en bra plats att vara på, det ser ut att kunna ordna sig för vi har flera alternativa lösningar att jobba utifrån. Träningen i vinter sker i ridhus så än så länge klarar vi oss. Sedan ska vi ordna träningar, kurser och inoff. tävlingar.

Det enda lilla problemet är att man inte får tävla på agilitytävlingar för vår inoff. klubb så antingen ska jag tävla  för sheltieklubben el. bli medlem i en annan brukshundklubb bara för den orsaken. Får se vad det blir...

När jag kommer tillbaka till jobbet igen så består innehållet i en av kurserna av ämnet djurskydd som 3:orna läser nu. Ämnet är konstigt nog fortfarande rätt kontroversiellt och det blir därför en hel del spännande lektioner.

Mycket av det som står i djurskyddslagen och föreskrifter är väldigt tolkningsbart. Eller egentligen inte. Men ta bara formuleringen ”djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande” .  Min tolkning är glasklar,  t.ex. Så ska man inte slå hundar. Men av någon anledning blir det ju diskussion om detta speciellt inom hundträningsområdet. Det märks om inte annat i den debatt som uppstått ang. den s.k.” mjuka träningen” som vi använder oss av inom ex. vis klickerträning. Vart dras gränsen innan man anses bryta mot lagen?

Men enligt min mening är många av de regler och föreskrifter som gäller för djurhållning lågt satta och borde inte vara svåra att följa.

Trots allt har vi i Sverige kommit långt inom djurskyddsområdet.  Jag har läst en del i kväll : Annat var det förr!  I mitt inhämtande av information som inspiration till lektionerna har jag stött på många lustigheter såväl som förskräckligheter.

 

I boken ”Mjöhund och byracka” skriven av Nils Palmborg kan man bl.a läsa om hundens betydelse ur en annorlunda synvinkel:  Enligt en handskrift från mitten av 1400-talet kan man göra på följande sätt för att bota en galen människa: Först skulle man raka av håret på den sjukes huvud och gnida in det med salt och ättika. Därefter tar man en hundvalp, klyver den mitt itu längs ryggraden, kastar bort inälvorna och binder fast den varma djurkroppen om huvudet. Den sjuke skulle därefter stängas in i ett mörkt rum och sova. Som botemedel för ”Bröstböld” ska man bränna ett hundhuvud och sen strö askan över bölderna.

Hujeda mig... men något att minnas när vi pratar om hur folk i andra länder fortfarande använder djur för tillverkning av alla möjliga ”mediciner” .

Hundtränaren ”The dogwhisperer” Cesar Millan går enligt min uppfattning över gränsen många gånger genom de metoder han använder.  Därför blev jag glad när Svenska brukshundklubben släppte ett pressmeddelande ang. hans metoder.

De skriver bland annat:
"Användandet av obehag vid inlärning kan leda till oönskade reaktioner, som exempelvis rädsla, passivitet eller att hunden söker avstånd. Det är något som Svenska Brukshundklubben anser och som styrks av forskning som gjorts kring eldressyr av djur. Det finns andra inlärningsmetoder som är säkrare, skonsammare mot hunden och minst lika effektiv[a]. Svenska Brukshundklubben eftersträvar inlärning genom positiv förstärkning."

Pressmeddelandet avslutas med:

"Inlärning genom positiv inlärning bygger på träning utifrån hundens egna lust att utföra en uppgift. Detta sker på effektivaste sätt genom att belöna fram det önskade beteendet som ägaren vill få fram. På så sätt arbetar föraren tillsammans med hunden."

Många tycker ändå att hans sätt att lösa hundproblem är bra, själv blev jag definitivt slutligt övertygad om att jag INTE vill se honom på TV fler gånger då jag såg nedanstående avsnitt, lägger in en filmsnutt. Om man försöker att läsa hundens signaler kan man se att det i själva verket i hög grad är Cesar själv som väcker hundens försvarsinstinkt och utlöser aggression vid hundmötet. .  hundens aggression riktar sig mot Cesar pga hans metod där han använder ett stryphalsband högt upp på halsen så att hunden kämpar för sitt liv, den blir ju strypt och får inte luft.

I Norge har serien nyligen börjat visas och det har väckt reaktioner:Gry Løberg, MSc Companion Animal Behaviour Counselling, Manimal, Akershus och Randi Helene Tillung, M.Sc i atferdsbiologi, Fjellanger Hundeskole AS, Hordaland  skriver bl.a så här:

”I dette programmet er det før hver treningsomgang en tekst som advarer mot å bruke metodene på egenhånd, men heller søke profesjonell hjelp. Dette alene kunne tjene som et rødt lys for TV-selskapene som vurderer å kjøpe inn dette programmet. Men når man ser nærmere på programmet bør det være tydelig at metodene med kvelning, klyping, ydmykelser og trusler ikke hører hjemme i noe ordentlig hundehold eller egner seg som helgeunderholdning.”

 Ang. filmavsnittet nedan skriver de bl.a.:”Den videre treningen er at hun skal gå tett ved den andre hunden. Millan strammer da renneløkken slik at hun knapt har fotfeste på frambeina og vi hører gurglelyder og desperate forsøk på å få luft. Det hele ender med at hun blir så engstelig, i løpet av de 6 minutter han avser til treningen, at de ender opp i en kamp som for henne handler om liv og død. Millan må bruke hele sin styrke for å få lagt henne i bakken og strammer båndet så hardt at hun blir passiv og apatisk av luftmangelen. Emily ligger langflat og utmattet på bakken. Med dette avslutter Millan ”treningen”, og forklarer at tiltaket var nødvendig fordi Emily var aggressiv”.

Är det här verkligen metoder som man vill lära ut till ”vanliga” människor???
Hoppas att liknande influenser kommer minska i samhället. Tyvärr har det gått åt fel håll ett tag. Men det börjar snart en ny hundträningsserie på TV och enligt förhandsinformationen använder sig instruktören av positiv förstärkning i träningen.  Ska bli intressant att spana in första avsnittet.

länk till några hundpsykologers reaktion på serier som visar upp metoder som grundar sig på straff: http://www.aftonbladet.se/debatt/medier/article362263.ab
 

Ni på TV: Nu är det dags att släppa in en hundtränare som använder sig av mjukare metoder, varför inte en klickertränare?object width="425" height="344">