Trots alla goda intentioner går det tydligen aldrig att få känna sig nöjd med hur man skött, hanterat och tränat sina hundar...

Så fort man känner sig minsta tillfreds och lugn (..hundarna ser ju så glada och lyckliga ut..) så vips har man en rapport framför sig om att man minsann har gjort fel.( nja... ser de inte liiiite bekymrade ut..)

;-)

Det dåliga samvetet kommer tillbaka som ett brev på posten , var så säker!

 Jag lägger ner bra mycket mer tid på mina hundar än på mig själv de flesta dagar och funderar mycket på hur jag ska aktivera dem på ett bra sätt.

 Vi  (på jobbet) arbetar mkt med att lära eleverna hur de ska berika miljön på bästa sätt och hur man ska ge djur , allt i från smågnagarna till djurparksdjur, möjlighet att få utlopp för sina naturliga beteenden.

Men så klart har jag missat en del med hundarna, det förstår jag efter att tagit del av nya artiklar:

Fel nr 1:

 Enligt det som står i den nya årsboken "Hundtränaren" ... ( artikel av Natalie Rosén, Födorelaterade beteenden).  Jag har inte låtit hundarna ägna sig åt att undersöka nya typer av mat en eller ett par ggr i veckan..(fast de får maten serverad, minst en gång  av 2 måltider per dag , gömd på olika ställen eller utspridd på marken.)  Det är inte författaren som påstår att jag gjort fel men jag får dåligt samvete av att jag själv inte tänkt på allt. För övrigt så blev jag jätteglad att få boken i min hand. Den innehåller mkt läsvärt!

Fel nr 2:

Enligt "forskning" presentarad av hundinstruktören Roger Marklund  (se artiklar på  http://www.workinggundogs.se/ )   så kan hundar bli beroende av vissa ( högaktiva) beteenden och det dopamin som skapas pga dessa aktiviteter. HJÄLP!! Han påstår att det är omöjligt att reparera beroendet och detta leder till att hundens hjärna krymper eftersom beroendeaktiviteter inte är utvecklande... Jag förstod inte riktigt vad han menade med allt  och är mycket misstänksam till dessa påståenden men....

...dåligt samvete fick jag allt för att jag  utsätter mina hundar för återupprepade aktiviteter där de har hög stressnivå som ex. innan de ska in på agilitybanan. (men hur skulle de må om jag bara gjorde lugna  uppgifter med dem hela tiden..? ) 

Det är inte lätt att vara hundägare när det kommer så många olika råd hela tiden..

Trodde du att det räckte med att "bara" träna på det som är roligast? Att lägga all tid på träning med hinder och handlingsövningar? Trix och freestyle på planen?  Glöm det ! OM du vill nå framgångar i högre klasser på tävling så  måste du jobba på den viktiga grunden nämligen hundens fysik!

Har du en hund som brukar tappa "orken" mentalt redan efter 1:a loppet ? Då har du mkt att vinna på att lägga mer tid på fysisk träning. En hund med god fysik och kondition orkar även mer mentalt.

Att ha god förberedelse fysiskt är det som gör din hund riktigt konkurrenskraftig ex. tidsmässigt. Förutom det så är det ju även helt nödvändigt för att undvika skador och för att främja en lång agilitykarriär.

Många tycks inte förstå att även t.o.m en lydnadshund är en "idrottshund" genom det upprepade slitaget på kroppen pga rörelser som ständigt återupprepas.

 Men för agilityförare är det större risker hos deras hundar bl.a pga de plötsliga vändningarna som sträcker ut hundens kropp och leder i extrema lägen vid många tillfällen.

 Det är nära till sträckningar av leder och stora muskeltöjningar vid varje agilitylopp. Styrketräning kan vara avgörande för varje form av atletisk aktivitet. Den utvecklar samordning av rörelser, muskelstyrka, hjärtats förmåga att klara hög belastning, Det bygger muskler och håller vikten under kontroll. 

Hur man bygger upp hundens muskler har jag skrivit om tidigare i bloggen men för uthållig fysisk förmåga (som bidrar till psykiskt uthållighet) är det bra med många rörelserepetitioner under längre tid, vanligtvis med låg långsam kontinuerlig hastighet.

Långväga cykelturer och  gång  i "vattentramp" är ex. på uthållighetsövningar. Något av det mest effektiva är simning eftersom det kan pågå  länge med jämnt lågt motstånd mot kroppen utan att det är skadligt.

God fysik främjar inte bara uthållighet och ork under tävling utan ger också hunden bättre förutsättningar att klara transport och fungera mentalt på tävlingsplatsen.

Vintern passar utmärkt för att börja grundträna hundens fysik! Den tid du lägger ner får du igen i sekunder och uthållighet på tävlingarna till våren!!

På agilitylistan finns just nu en del mail ang. skällande hundar bla. pga särskilt hög ljudvolym under en agilitytävling nyligen.

Skällande är jobbigt för både de som blir störda men självklart även för de förare som har skälliga hundar. Vad kan man göra?

En kort sammanfattning:

Skällande är ett naturligt beteende som blir jobbigt när det förekommer för mycket. Det finns undersökningar som kommit fram till att skällande är en av de bullertyper som upplevs mest störande och stressande så man förstår ju att folk reagerar.

 Nyckeln till att lösa problemet är först och främst att ta reda på de yttre orsakerna/vilket stimuli som utlöser skällandet.

Stimulit kan vara: otrygghet vid ensamhet, störningar som kyla. värme m.m

frustration över att hunden inte får det den vill/behöver, stress, överskottsenergi ex. pga bristande motion/aktivering och hunden gör av med viss del av överskottsenergin genom skällandet.

Andra orsaker kan vara: ljud i miljön ex. andra hundar som skäller, bilar som passerar, konstiga röster, åska, mekaniska ljud som dörrklockan. Fler orsaker är separationsångest eller aggressiva/revirhävdande hundar som reagerar på minsta provokation/inkräktare.

Problem med skällande kan  skapa svårigheter i relationen med föraren och det är viktigt att försöka lösa problemet.

Några saker som kan vara till hjälp:

-se till att din hund har det bekvämare/tryggare, öka motionen/aktiveringen, shapa fram rätt beteende vid särskilda situationer genom att succesivt höja svårighetsgraden på störningar och belöna rätt beteende dvs när hunden är tyst. Om man vill använda korrigeringar är det viktigt att hunden förstår vad den gör fel, alltså tajmingen är mycket viktig. Man ska inte själv höja rösten/skrika eftersom det kan uppmuntra hunden till att skälla ännu mer (flockbeteende).

För en del kan det hjälpa med att låta hunden utföra ett beteende som är oförenligt med att skälla, ex. att ligga ner kan göra det svårare att skälla. Hundar som störs mkt av intryck runt omkring kan bli hjälpta av att man sätter ett skydd över buren ex. på tävlingar. Ofta utsätter vi våra hundar för större störningar än de klarar av att hantera. Hundar som skäller för att de så gärna vill börja jobba,  inför en uppgift  ex. jakthundar , kan bli hjälpta av att de får utföra en annan uppgift, jaga ngt annat, boll?  så länge tills de får sätta igång,  om man inte vill sänka deras aktivitetsnivå . Annars kan det hjälpa med passivitetsträning, att kunna slappna av.

 Men det kan orsaka mer frustration om man inte tränat hunden tidigare på att passivt kunna vara stilla under störningssituationer. Detta bör läras in först i lugn miljö och man bör göra likadant varje gång så hunden känner igen situationen och har fått ett känslomässigt positivt minne av passivitetsträning, då får den lättare att acceptera passiviteten.

Lägg en hand på hundens bröst och massera med ett lätt tryck. Ha stöd runt hunden med den andra handen. Många hundar uppskattar även lätt massage/tryck i cirklar på sidan av nackkotorna. 

Glöm inte att belöna rätt beteende!

När man förstår orsaken till beteendet är det lättare att komma med en effektiv lösning. Dock måste man vara konsekvent och ha mkt tålamod för att komma tillrätta med ett sådant instinktivt och naturligt beteende.

Det är verkligen olika förutsättningar ute på klubbarna för agilityträning. Många är hänvisade till allmän träning då det är blandat med folk och hundar på olika nivåer.

Det borde ju vara självklart att ge tävlingsekipage , och även de på  andra nivåer möjlighet att träna utifrån sina kunskaper. Hur ska man annars utvecklas på ett bra sätt?

Jag är med i en träningsgrupp som hållit ihop ett bra tag nu, ett gott gäng på  7 personer med hundar av olika raser. Vi kan träna på samma nivå dvs på kombinationer/banor av samma svårighetsgrad.

Efter vad jag förstått om hur andra har det så är jag väldigt glad över att vi är lyckligt lottade att få ha det så här. Trots att vi samtidigt utgick från brukshundklubben på orten ( där vi i tävlingsgruppen under lång tid hade en egen träningstid) pga de svårigheter vi hade där så höll vi ändå ihop och har fortsatt att träna, nu i en egen nystartad klubb.

Det är guld värt att få vara i en grupp där man känner varandra ordentligt, både personer och hundar!

Visst har vi lite olika åsikter ibland men vi är alla målmedvetna och lägger mycket tid på träningar och tävlingar. Vi har utvecklats tillsammans och lärt oss mycket av varandra.

Något som är viktigt men inte alltid så lätt är att kunna ge varandra feed-back. Bra feed-back gör att man lättare får veta vad man har blivit bättre på och även vad man behöver träna mer på...

Det är svårare att "blunda" för sina misstag  men framförallt finns någon där som stöttar en genom svårigheter såväl som framgångar. Ibland har vi glömt bort att säga något konstruktivt till varandra men när vi gör det så är det genast mer utvecklande.

 Dock är det ibland svårt att ge rak feed-back, att veta vad man ska kommentera, i mitt fall för att de andra i gruppen i mina ögon alltid är så duktiga!

Men om man försöker fokusera på något speciellt, ex. hur konsekvent man är med sina signaler , hur man placerar sig på banan, hur väl man följer linjer osv. så är det genast lättare. Ibland koncentrerar jag mig även på att studera tydligare saker som hur föraren håller sina armar eller intensiteten i rörelserna.

Vi försöker säga något positivt /konstruktivt till varandra även ute på tävlingar. Det är så kul att veta att det nästan alltid är någon som hejar på en fast några nu befinner sig i olika klasser och åker till olika tävlingar. Det är även väldigt uppskattat om man får några uppmuntande ord även när det gått mindre bra.. något positivt kan man alltid hitta!

Jag har filmat en del på tävling och tanken är att vi ska kunna titta på filmer från olika lopp tillsammans för att kunna ge ytterligare feed-back på själva tävlingsprestationen...

..kanske något att sysselsätta sig med vid lämpligt tillfälle i vinter.

Människor är verkligen ett handikapp för hunden ibland..

 Jo , det är sant! Hur många gånger kommer inte föraren långt efter sin hund på ex. en raksträcka på banan? De flesta hundar ute på agilitybanorna klarar faktiskt att springa fortare än sin förare om den verkligen vill.

Hur många hundar springer då verkligen så fort den kan åt rätt håll när matte hamnar långt bakom och hunden inte "ser" föraren?

De hundar som är helt säkra på alla signaler, både våra fysiska och verbala signaler har inga problem, de sänker inte farten utan litar på att matte "visar" vägen ändå.

Men de hundar vars förare inte lärt in alla signaler som tex. hinderord kan tänkas göra en del val som inte är önskvärda i det läget.

En hund med bra självförtroende kanske väljer att bestämma vägen själv och tar det hinder som verkar roligt eller råkar stå i väglinjen.. har man tur själv så blir det ändå rätt... (men vem vågar chansa?) 

Osäkrare hundar som inte gärna "släpper" så långt från föraren kommer garanterat att sänka farten.. inte särskilt önskvärt det heller.. 

Jag vill påstå att även den som naturligtvis har som målsättning att alltid hinna med sin hund på banan har nytta av att förstärka sina signaler för de olika hindren... risken finns att man behöver det ändå.

 I början, som ny agilityutövare, lägger man ofta tid på att träna enskilda hinder och då lära in orden för dem, ex, "gungan" "tunneln" osv. Men sedan.... Ja, det blir ungefär som med de hinder ( ex.hopphinder) som är "lätta" , vi glömmer att förstärka dem , glömmer att hålla kvar värdet för dem hos hunden...

Så vad gör vi? Hur många kommer ihåg att grundträna hundens förståelse för signalerna för de olika hindren. Ändå finns det säkert en del tillfällen när man skulle vinna mycket på det... som när du hamnar långt efter hunden och den har en valmöjlighet att ta "fel" hinder..

..då är det toppen att kunna ropa "långhopp" och vara säker på att hunden svänger mot just det hindret i stället för ett annat som råkar finnas i blickfånget just då.

Självklart sker en viss förstärkning när ni tränar olika banor/kombinationer och använder verbala signaler på vägen för de olika hindren.. men är du säker på att hunden verkigen KAN dem?  Måhända förlitar sig hunden på enbart kroppsliga signaler fast du inte vet det? Det brukar annars visa sig just i situationer på tävlingsbanan när du hamnar på efterkälken..

Kanske kan vara en god idé att testa din hunds förståelse för hindersignalerna?

Ovan finns en övning , ett test, som går ut på att man ska släppa hunden , mot ex. en godisskål =motivation , på en väg med valmöjligheter.

 Hunden ska vara van sedan tidigare med att självständigt utföra en rak släppandebana utan valmöjligheter (förutom att den ju kan välja att springa förbi utanför ett av hindren).

 I en släppandebana följer man ju inte med själv utan hunden ska självständigt springa mot målet. Testa att släppa hunden och säg ordet för ett av hindren på slutet i rätt ögonblick och om hunden tar rätt hinder så får den en belöning, ex, en boll som man kastar framåt i hundens riktning.

Eller så har man en medhjälpare vid hindret som snabbt trollar fram lite godis.

Om man har flera medhjälpare kan man träna med negativ förstärkning dvs då har man en belöning liggande, bakom det rätta hindret (ex. godisskål) . Men då plockas belöningen snabbt upp om hunden tar fel hinder = utebliven belöning.  Hundens motivation är att den fått veta att det finns en belöning bakom hindren.

Börja med att träna de enskilda hindren var för sig först och förstärk dina ordsignaler. Släpp sedan hunden från sista hopphindret och sedan successivt från första hopphindret. Hunden ska alltså springa olika vägar beroende på de ordsignaler du ger.

Du kan förenkla övningen genom att endast ha 2 hinder bredvid varandra framför hunden och skicka hunden mot ett av hindren med hjälp av enbart verbala signaler. Eller gör en inkallning på en linje där det står 2 hinder alldeles intill varandra. Då ska du växla vilken sida du själv står på, det får inte påverka hunden...

Det är inte så lätt som man kanske tror.... om du inte tillhör dem som redan jobbar ofta med signalförståelse och har en signalsäker hund.

Fick en härlig nyhet idag som jag inte vågat förvänta mig..

Dagen började annars i avgrundsskuggan.. men slutade positivt!

Sammanfattning... (borde stannat kvar under täcket där jag sedan hittade min hjärna på em..)

-glömde jobbdatorn hemma, glömde bort träff med elev,  hittade inte material jag behövde, dåligt samvete, skrivaren funkade inte, blev sen till möte, glömde plånboken hemma, stress, inga raster, för lite tid för hundarna, luktade bränt om bilen, var tvungen att tacka nej till nästa veckas jobbkurs som jag verkligen vill gå!!, ingen ork till alla måsten.. Suck!

Skulle till Varbergs bk i helgen om jag inte hade varit nyopererad (tävla .. och kanske få chans att prata lite mer med en viss person..) men livet satte käppar i hjulet för det..

Slutet på dagen blev lite trevligare trots allt...

-löfte om inköp av fler agilityhinder till jobbet!!! (det vågade jag väl inte tro på innan)

 Ett trevligt speciellt återseende..

.... och äntligen fredagskväll!!! Och vad blev mitt fredagsnöje? -YES, ett efterlängtat träningspass med klickern.

• Har du lagt märke till hur många det är som tycker att de är bättre än dig på agility? Det visar de genom att komma med goda råd precis när du visat dig nöjd över din insats.."fick du inte lite stor sväng där ändå.." Många kommer förstås med goda råd men de flesta gör dig bara ännu mer förvirrad. Det är ingen tvekan om att du ibland måste lyssna på andra  men även våga prova dina egna idéer..

• Agility kan vara tråkigt!! (Ouupps.. ) Men hur många tycker egentligen det är roligt att sitta och titta på klass efter klass i timmar medan regnet öser ner... Endast de mest engagerade orkar se på (nästan) hela tiden, de är kända under namnet domare.. Att det måste vara tråkigt ibland bevisas av alla som kurar i sina tält medan de gäspar så käken går ur led.. förekommer särskilt på tidiga morgnar..

• Det finns saker man inte uppskattar så mycket på en tävlingplats ..även om den arrangerande klubben gör sitt bästa.. ex. så kan man bli störd över att det är långt att gå från parkeringen, ojämnt underlag, ingen skugga, inga rosetter eller få priser.. Det finns oftast något att irritera sig på om man vill.. det nya är tältgrannar som brer ut sig för mycket..

• Har ni lagt märke till hur visselsignalen för diskning ibland förstärks?.. I vissa fall när handlers vägrat lämna banan utan bara fortsätter träna har vissa domare försökt ge en vink om att detta beteende inte uppskattas genom att dra med fingret mot strupen som en sista varning.. på senare tid har det även förekommit signaler som korsande armar.. som om domaren försöker avvärja en vampyr.. vad kommer härnäst? Vitlök runt halsen? Krokben på upploppet ( just det ja.. det var ju inget nytt för vissa finländska domare..)

• Fastän man inte bör säga ordet "nej" på banan så finns det vissa rebeller som tom uttrycker ett F** under tävling.. ett ord som handlern muttrar när han med besviken uppsyn lämnar banan och sedan krystat säger "duuuktig" till hunden... medan vännerna utanför vänder sig bort i skam..

• Det förekommer beroende inom agility!! Det är sant! Hur förklarar man annars dem som går upp 4 på morgonen varje helg för att lämna familjen och resa 15 mil bort.. som ständigt kommer hem frusna och blöta med leriga kläder . Det är samma personer som ständigt lovar att de inte ska åka så långt bort på tävlingar nästa år..vi har hört det förut! Mitt i vintern blir dessa personer deprimerade, enligt doktorns diagnos.. men vad vet doktorn om det, sanningen är att de har abstinensbesvär men ingen fara, de lever upp igen när våren kommer.

• Det är mycket lättare att vara domare från sidan av banan! Du ser ju tydligt alla missade kontaktfält som domaren inte såg.. och särskilt alla som får 5 fel fast de faktiskt inte hoppade över.. Och du måste ju vara bättre på att göra bedömningen eftersom du dessutom samtidigt klarar av att diskutera detta med dina vänner.. det klarar ju inte en domare!

• Hundviskare är inget nytt fenomen, de har funnits sedan agilityns begynnelse.. men de kallas agilityviskare. Det är alla lojala män och partners, barn och släktingar som ställer upp som barnvakt/hundvakt/bilförare/tältresare/bagagebärare/hundhållare

      /tröstare/fikaköpare .. m.m. m.m

        /Sant eller inte??  

Bara en hängiven agilitymänniska vet väl hela sanningen...     

Oj , vad mkt det är inom branschen som man inte känner till!! Uppenbarligen förekommer det en hel del uppfödare som inte är helt öppna och ärliga med de ev. missbildningar och sjukdomar som faktiskt förekommer.

Var på besök idag hos en, inom området, väl insatt person..och fick höra ett och annat som jag inte visste om. Att det förekommer fusk inom utställningsvärlden är ju ingen nyhet men att uppfödare inte är så ärliga alltid har jag inte tänkt på...

Några elever fick hänga med mig på ett besök hos en uppfödare.

Där skulle de få höra lite mer om hundavel och hur det är att vara hunduppfödare.

-Åhh.... Jag såg så fina valpar där!! Blir ju såååå sugen på att ha en liten valp igen..   inser ju dock att jag har tillräckligt att göra med de hundar jag redan har. Men att titta lite skadar ju inte... eller ?

Nåväl.. det var ju kul och uppskattat även av eleverna men hejsan hoppsan så kom vi in på diskussioner och ämnet oegentligheter inom området .

Fick höra att det finns uppfödare som självklart inte vill skylta öppet med det men att flera av dem har problem inom rasen.

Medan denna uppfödare anser att man bör synliggöra och öppet diskutera det som förekommer ex. utåtvridna ben på valpar (där man inte haft kunskap om  behandlingsmetoder tidigare och oftast avlivat valparna)  så vill andra tysta ner problemen och jobba i det tysta var och en med sina problem.. Kanske en "bra" lösning kortsiktigt för dem (vem vill ha dålig reklam? ) men förödande som helhet för uppfödarna.

Tråkigt att få veta men mycket intressant och nyttig kunskap att ha med sig om man nu skulle köpa en till valp någon gång.

Om jag nu skulle skaffa en valp igen senare så är nog mitt första hands val att låta Izor bli pappa och sen "ta" en av hans valpar. Han är så speciell, så otroligt klok, social och glad mot alla, hans färger, han är ju en skuggad sobel med "guldfärg" på benen och djup mahogny-svart på sidor/rygg,  är ganska ovanliga . Han är bara 4 år så vi har tid på oss (peppar. peppar.. man vet ju förstås aldrig vad som händer).

 Vid besöket fick jag bekräftat det jag anat sen tidigare om att det är kontakter och kontakter och åter kontakter som belönas på utställningar. Har man en hund som förekommer/är släkt med domarens hundlinjer eller till annan "kändis" så har man större chans att få bra resultat . Det är mycket svårt att slå sig in i toppen om man inte är "hej och tjenis"  med höjdarna... mkt synd!

Jag blev helt betagen i en tikvalp som inte lämnade mig många sekunder, hon var helt bedårande ljuvlig ! Eleverna skulle också gärna velat sätta ner någon valp i "fickan" och ta med sig.

Izor och Deus var förstås också underbart söta som valpar, det är Izor till höger med sin kullbror på bilden. Tyvärr dog deras systrar vid den komplicerade födseln (blev akut kejsasnitt) men som "tur" var för oss  så gjordes då ett nytt försök med samma föräldrakombination om igen året efter för att få nya tikvalpar..  och då blev vår lilla Deus till!!