Hemkommen efter jobbet så trampade jag lite surmulet in över tröskeln.. Gnällandes för mig själv över det evinnerliga regnandet som  så ofta infaller precis när det är dags att gå ut med hundarna på den långa eftermiddagsrundan.

Arbetet var rätt trevligt idag trots att 3 orna var lite svårflirade i början av sin lektion då de fastnat i diskussioner om den årliga studentbalen som ligger inom räckhåll eller åtminstone måste börja planeras nu. Spridda fniss över vem de ev. skulle bjuda med som kavaljer och djupa suckar över skolans alkoholpolicy hördes  (ingen champagnefrukost tillåten förstås på skolans område)  innan de kunde sansa sig. Själv sneglade jag då ut över den vackra vyn utanför där solen tydligen försökte nå fram över ängarna och jag längtade efter att få en härlig promenad i skogen på eftermiddagen... Men naturligtvis kom regnet "perfekt i tid".. Nedrans!

 En uppskattad agilitykollega till mig som dessutom så ofta kommer med sanningar.. , som både kan vara jobbiga men nyttiga att ta till sig, sa en gång för inte så länge sedan att det inte alls är så att hundarna bryr sig om regnet, det är bara vi som tror det och därmed påverkar dem utifrån våra egna känslor. Jag vet inte riktigt om den ras hon har påverkar hennes åsikt i frågan ( Jack Russel... ok, jag får erkänna att jag inte har tillräckligt på fötterna för en säker bedömning ang. om just den rasen föredrar en viss typ väder el. om de lika glatt och snabbt springer även i fullt ösregn på en lerafylld fotbollsplan likt den Åtvidaberg hade förra sommaren..)

Men! Jag kan med gott samvete säga att MINA hundar, som ju är shelties båda två INTE är särskilt förtjusta när det faller vattenbomber från himlen. Nåja den ena lite yngre hunden tycks inte reflektera särskilt mkt ang. väderleken innan han slänger sig ut genom dörren efter mitt "varsågod"  ev. hukar han sig ändå lite då han upptäcker att han blir BLÖT. Då kan jag ändå berätta om den andra, lite mer "erfarnare" hunden gör.. Han går inte särskilt långt utanför dörren innan han vänder tillbaka , särskilt om matte lite diskret försöker hålla sig under snedtaket vid dörrtrappan i stället en stund . "Ne He! Går inte du så tänker då inte JAG bli blöt ! " Och då går jag självklart  med ut i regnet eftersom nöden kräver detta och vi måste få vår promenad i vilket fall som helst, men vad gör han då?? Jo, springer till de närmaste träden ca 20 m. bort och kissar.. kollar snabbt in om grannens söta settertjejer möjligtvis är på väg ut och springer sen lika snabbt TILLBAKA till den torra trappan.. ställer sig där och ser ut att ha mycket roligt åt oss andra som är betydligt blötare än honom. 

Den andra hunden springer då fortfarande omkring ,  visserligen lite kisande med ögonen för att se något i regnet men utforskar ändå området på samma sätt som vanligt. Så visst kan hundar bry sig om vilket väder det är. Samma hund som stod där på trappan var densamme som just i Åtvidaberg förra sommaren gjorde sitt bästa för att hålla farten uppe i agilityloppet på söndagen ( Japp, värsta regndagen) trots att både han , men mest matte, halvt fastnade i underlaget i varje steg och där risken att göra en snygg vurpa var överhängande i varje sväng. Men vad skedde plötsligt på väg mot upploppet Jo, matte slirade till, råkade tappade koncentrationen och brast en sekund ut i ett uppgivet leende  över det komiska i situationen med lera hängande uppöver öronen på oss bägge. Då stannade den söta lerinpackade vovven, stirrade någon sekund på matte och tittade sen rakt ner på först höger sen vänster framben som om han undrade över vad sjutton vi egentligen höll på med, tittade en gång till lite mer bedjande  på matte,  som inte gav någon tröst i det läget utan "manade " på i stället ,  han satte sen i en ny växel och drog iväg över de sista hindren i full karriär igen. Kan tillägga att vi ändå fixade en pinne med det loppet, otroligt nog.

Vis av erfarenhet så tränar vi ändå i alla väder, självklart måste vi kunna göra ett bra lopp även om det regnar eller haglar. Mina hundar brukar ändå verka "glömma" bort regnet efter en stund när jag  fortsätter envisas med att vi SKA gå i väg.

Innan vi gick in efter promenaden så tänkte jag först köra lite slalomingångar igen.. då slog det mig att jag inte tänkt på att träna särskilt mkt i andra miljöer och med andra förutsättningar. På vår träning t.ex så tränar vi ofta svårare banor än vad som krävs på vår nivå vilket gör att de flesta banor ändå känns överkomliga. På slalomen kan jag höja svårighetsgraden på många olika sätt ex. köra fler pinnar, "annorlunda" vinklar etc.  Vi har tränat på andra klubbar men just med det hindret har jag inte varierat störningar och miljö tillräckligt. Så jag tog raskt med några pinnar, traskade ut i skogen igen och började träna där på en slät mossig yta. Upptäckte genast att farten inte var lika bra och fick använda mer värdefulla belöningar, sen gick det fint! Det kändes ungefär som när vi brukar springa i tungt spån/sandunderlag i ridhus.

Eftersom koncentrationen är något "Vi" måste jobba med så bör jag naturligtvis träna ibland i störande miljöer.  För oss är en skog med kvittrande fåglar en utmärkt träning inför ex. de ridhustävlingar där det ibland kommer in just fåglar. Egentligen är det ju självklart jag själv, och inte min hund, som måste jobba mest på att inte tappa koncentration och fokus under träning och tävling. Det är ju så onödigt om det skulle hända precis mitt under ett lopp. Full fokus ända in i mål !!!

En avslutande fundering: Men hur ska jag göra för att kunna träna på det inomhusunderlag / den matta som de kommer att ha i Oxie??  Säkerligen kommer detta annars vara ett litet orosmoment. Finns något liknande här i närheten tro??   Hmm. måste undersökas.. 

Agility är så otroligt härligt ändå! Då lever jag bara i nuet, det går ju inte att tänka på annat just då. Det är så befriande och ger ro för själen, dämpar stress efter jobbiga arbetsdagar.

Hundarna är ju en stor källa till glädje och skratt.. tänk idag när vi gick på den lilla skogsvägen bredvid åkrarna så kom det plötsligt ett lite trevligare hinder på vägen.. nämligen 2 rådjur som kom fram ur skogskanten som dessutom närapå krockade med oss när de skuttade förbi ( det såg i alla fall UT som ystra vårskutt). Oj, vad hundarna blev förvånade. I vanliga fall brukar de vara väldigt uppmärksamma utefter denna väg men vi gick liksom , både jag och hundarna,  och mest bara njöt av livet i den sköna solen som hittade sig fram mellan molnen åtminstone korta stunder. I normala fall hade de upptäckt "besökarna" långt före mig och då gett, hmm..., "övertydliga signaler" om att de faktiskt nog egentligen skulle vilja dra i väg.... Men nu så tappade de bokstavligen hakan i ett anfall av plötsligt lyckorus, "tjoho nu vi kan ta dem!! " samtidigt som  det ändå kändes lite obehagligt , av de dubbla reaktionerna att döma, ( den ena hunden tyckte plötsligt att en buske bredvid bakom honom var väldigt intressant att nosa lite på innan hann fann sig och började skälla på "främlingarna" ...) att ha dem SÅ nära inpå sig. Det närmaste de kommit förut är att de hunnit springa en liten bit efter rådjur som de siktat på långt håll  men inte fått fortsätta efter...  Rådjuren såg lika förvånade ut och gjorde en liten halvhalt, kollade samtidigt in möjliga flyktvägar och hoppade sen över ett staket och sprang hastigt iväg.

Promenaden hem var inte lika lugn och rogivande men ett stort leende hade jag i alla fall på läpparna!! Tack mina älskade hundar  för allt ni ger mig!

• Oj, nu var det alldeles för länge sedan som jag skrev i bloggen, jag som skulle skriva lite i princip varje dag. Men min dator har krånglat med mottagningen så....
• Men nu är det dags, det är ju mkt som är på gång. Äntligen är det snart dags för tävling igen. Den där spännande stunden när man står där och väntar på startssignal och undrar hur det det ska gå .... Men det är ju just det!!! Jag ska inte stå där och undra, måste tänka på att det SKA gå bra, vi ska göra ett perfekt lopp! Men det är inte så lätt alltid att styra sina tankar...  Studiecirkeln i tävlingspsykologi och föreläsningen med Niina Svartberg gav en del redskap jag haft nytta av men .. det var till det där "jäkla" slalomet började krångla igen!! Jag ska inte säga att "om bara slalomet inte fanns så.." Nej, tanken skulle inte föresväva mig alls.. Slalomet är ju ett av de roligaste hindren att titta på när andra hundar utför det och man kan ju verkligen, i mitt fall i alla fall, säga att den ju förhöjer spänningen väldigt mycket under tävlingen. ;-)


• Min underbara hund hade ju ett strålande utfört slalom under tävlingarna i höstas, bra ingångar och härlig fart. Oj, vad vi har kämpat med detta tidigare. I början så fanns farten alltid på banan utom just i slalomet vid flera tillfällen eftersom jag själv var så oroligt för just det hindret, så han sänkte farten och GICK igenom många gånger. Tills jag tränade så mycket på ingångar m.m så allt verkligen fungerade även på tävling och jag kunde slappna av vilket ledde till att hunden också fick roligare och därmed bättre fart!


• Så varför säger jag "jäkla slalom..? Jo, nu har det börjat strula igen sen några veckor, ungefär sen vi satte igång träningen efter den lilla vinterpausen. Plötsligt missar han många ingångar, hoppar ut efter 10 pinnen osv. Då kommer ju min nervositet som ett brev på posten.. så då går det ju ännu bättre..NOT!! Som tur var fick jag lite privatträning för ett tag sedan, då såg vi ju att HUNDEN inte har några problem med kunskaperna gällande slalomet. Som vanligt är det förarens , dvs mitt fel att det krånglar. Fick rådet att använda "ut" kommandot även vid slalom, då det är väldigt sneda ingångar, så jag skulle få ut hunden till en lite rakare linje. Det fungerade faktiskt! Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Nu är det grundträning som gäller igen. Inte hålla på och slipa på handling på klass 3 banor hela tiden som man lätt fastnar i för att det är så kul. Vi kör grundträningsmoment flera ggr varje dag. Ingångar, startträning och kontaktfält med hög belöningsfrekvens.


• Nästa agilitykurs jag håller på klubben får bli en grundkurs en helg där vi använder klicker. Tyvärr är det många nybörjare som inte vill lägga tillräckligt med tid på grundträning. Sedan när de inser hur viktigt det är så ångrar de att de inte var så noga i början. Eftersom jag ska gå klickerinstruktörsutbildning under året så vill jag nu även lägga in det i några av mina kurser på klubben. Kanske det är några som hållit på ett tag som också kan tänkas ha intresse av en sådan kurs? Jag tänkte köra enligt Susan Garrets filosofi och utgå från en del av hennes övningar.


• Till påsken är det tävlingar i Oxie ( debut i agilityklass 2 !!, kontaktfälten sitter i alla fall fint på träning men farten ökar ju en del..) Innan dess är det Kungsbackas "Häxjakten" på långfredag ( sista pinnen i hoppklass 1 hägrar, hänger bl.a på min förmåga att koncentrera mig) . Åh vad det ska bli roligt !! Men Kungsbacka brukar oftast inte gå bra för mig av någon anledning, hoppas att namnet på tävlingen kan ge lite magisk påverkan på loppet. J


• Först väntar en helg full av, är jag säker på, givande träning. Vi ska nämligen till Maria Melakari och hennes agilityloft i Tåndemåla på ett sheltieläger, Detta har jag sett fram emot länge. Maria har ju väldigt bra erfarenheter av shelties både genom tävling och genom sin egen kennel. Jag förväntar mig krävande, fokuserad men framför allt rolig träning. Sedan har jag förhoppningsvis ett bra "bagage" med mig inför tävlingarna helgen efter, både mentalt och tekniskt.


• Regnet öser ner där ute men jag måste ju tänka på konditionsträningen för både mig och mina hundar så det är väl bara att bita i det sura äpplet och ge sig ut.