Hemkommen efter jobbet så trampade jag lite surmulet in över tröskeln.. Gnällandes för mig själv över det evinnerliga regnandet som  så ofta infaller precis när det är dags att gå ut med hundarna på den långa eftermiddagsrundan.

Arbetet var rätt trevligt idag trots att 3 orna var lite svårflirade i början av sin lektion då de fastnat i diskussioner om den årliga studentbalen som ligger inom räckhåll eller åtminstone måste börja planeras nu. Spridda fniss över vem de ev. skulle bjuda med som kavaljer och djupa suckar över skolans alkoholpolicy hördes  (ingen champagnefrukost tillåten förstås på skolans område)  innan de kunde sansa sig. Själv sneglade jag då ut över den vackra vyn utanför där solen tydligen försökte nå fram över ängarna och jag längtade efter att få en härlig promenad i skogen på eftermiddagen... Men naturligtvis kom regnet "perfekt i tid".. Nedrans!

 En uppskattad agilitykollega till mig som dessutom så ofta kommer med sanningar.. , som både kan vara jobbiga men nyttiga att ta till sig, sa en gång för inte så länge sedan att det inte alls är så att hundarna bryr sig om regnet, det är bara vi som tror det och därmed påverkar dem utifrån våra egna känslor. Jag vet inte riktigt om den ras hon har påverkar hennes åsikt i frågan ( Jack Russel... ok, jag får erkänna att jag inte har tillräckligt på fötterna för en säker bedömning ang. om just den rasen föredrar en viss typ väder el. om de lika glatt och snabbt springer även i fullt ösregn på en lerafylld fotbollsplan likt den Åtvidaberg hade förra sommaren..)

Men! Jag kan med gott samvete säga att MINA hundar, som ju är shelties båda två INTE är särskilt förtjusta när det faller vattenbomber från himlen. Nåja den ena lite yngre hunden tycks inte reflektera särskilt mkt ang. väderleken innan han slänger sig ut genom dörren efter mitt "varsågod"  ev. hukar han sig ändå lite då han upptäcker att han blir BLÖT. Då kan jag ändå berätta om den andra, lite mer "erfarnare" hunden gör.. Han går inte särskilt långt utanför dörren innan han vänder tillbaka , särskilt om matte lite diskret försöker hålla sig under snedtaket vid dörrtrappan i stället en stund . "Ne He! Går inte du så tänker då inte JAG bli blöt ! " Och då går jag självklart  med ut i regnet eftersom nöden kräver detta och vi måste få vår promenad i vilket fall som helst, men vad gör han då?? Jo, springer till de närmaste träden ca 20 m. bort och kissar.. kollar snabbt in om grannens söta settertjejer möjligtvis är på väg ut och springer sen lika snabbt TILLBAKA till den torra trappan.. ställer sig där och ser ut att ha mycket roligt åt oss andra som är betydligt blötare än honom. 

Den andra hunden springer då fortfarande omkring ,  visserligen lite kisande med ögonen för att se något i regnet men utforskar ändå området på samma sätt som vanligt. Så visst kan hundar bry sig om vilket väder det är. Samma hund som stod där på trappan var densamme som just i Åtvidaberg förra sommaren gjorde sitt bästa för att hålla farten uppe i agilityloppet på söndagen ( Japp, värsta regndagen) trots att både han , men mest matte, halvt fastnade i underlaget i varje steg och där risken att göra en snygg vurpa var överhängande i varje sväng. Men vad skedde plötsligt på väg mot upploppet Jo, matte slirade till, råkade tappade koncentrationen och brast en sekund ut i ett uppgivet leende  över det komiska i situationen med lera hängande uppöver öronen på oss bägge. Då stannade den söta lerinpackade vovven, stirrade någon sekund på matte och tittade sen rakt ner på först höger sen vänster framben som om han undrade över vad sjutton vi egentligen höll på med, tittade en gång till lite mer bedjande  på matte,  som inte gav någon tröst i det läget utan "manade " på i stället ,  han satte sen i en ny växel och drog iväg över de sista hindren i full karriär igen. Kan tillägga att vi ändå fixade en pinne med det loppet, otroligt nog.

Vis av erfarenhet så tränar vi ändå i alla väder, självklart måste vi kunna göra ett bra lopp även om det regnar eller haglar. Mina hundar brukar ändå verka "glömma" bort regnet efter en stund när jag  fortsätter envisas med att vi SKA gå i väg.

Innan vi gick in efter promenaden så tänkte jag först köra lite slalomingångar igen.. då slog det mig att jag inte tänkt på att träna särskilt mkt i andra miljöer och med andra förutsättningar. På vår träning t.ex så tränar vi ofta svårare banor än vad som krävs på vår nivå vilket gör att de flesta banor ändå känns överkomliga. På slalomen kan jag höja svårighetsgraden på många olika sätt ex. köra fler pinnar, "annorlunda" vinklar etc.  Vi har tränat på andra klubbar men just med det hindret har jag inte varierat störningar och miljö tillräckligt. Så jag tog raskt med några pinnar, traskade ut i skogen igen och började träna där på en slät mossig yta. Upptäckte genast att farten inte var lika bra och fick använda mer värdefulla belöningar, sen gick det fint! Det kändes ungefär som när vi brukar springa i tungt spån/sandunderlag i ridhus.

Eftersom koncentrationen är något "Vi" måste jobba med så bör jag naturligtvis träna ibland i störande miljöer.  För oss är en skog med kvittrande fåglar en utmärkt träning inför ex. de ridhustävlingar där det ibland kommer in just fåglar. Egentligen är det ju självklart jag själv, och inte min hund, som måste jobba mest på att inte tappa koncentration och fokus under träning och tävling. Det är ju så onödigt om det skulle hända precis mitt under ett lopp. Full fokus ända in i mål !!!

En avslutande fundering: Men hur ska jag göra för att kunna träna på det inomhusunderlag / den matta som de kommer att ha i Oxie??  Säkerligen kommer detta annars vara ett litet orosmoment. Finns något liknande här i närheten tro??   Hmm. måste undersökas..