Agility är så otroligt härligt ändå! Då lever jag bara i nuet, det går ju inte att tänka på annat just då. Det är så befriande och ger ro för själen, dämpar stress efter jobbiga arbetsdagar.

Hundarna är ju en stor källa till glädje och skratt.. tänk idag när vi gick på den lilla skogsvägen bredvid åkrarna så kom det plötsligt ett lite trevligare hinder på vägen.. nämligen 2 rådjur som kom fram ur skogskanten som dessutom närapå krockade med oss när de skuttade förbi ( det såg i alla fall UT som ystra vårskutt). Oj, vad hundarna blev förvånade. I vanliga fall brukar de vara väldigt uppmärksamma utefter denna väg men vi gick liksom , både jag och hundarna,  och mest bara njöt av livet i den sköna solen som hittade sig fram mellan molnen åtminstone korta stunder. I normala fall hade de upptäckt "besökarna" långt före mig och då gett, hmm..., "övertydliga signaler" om att de faktiskt nog egentligen skulle vilja dra i väg.... Men nu så tappade de bokstavligen hakan i ett anfall av plötsligt lyckorus, "tjoho nu vi kan ta dem!! " samtidigt som  det ändå kändes lite obehagligt , av de dubbla reaktionerna att döma, ( den ena hunden tyckte plötsligt att en buske bredvid bakom honom var väldigt intressant att nosa lite på innan hann fann sig och började skälla på "främlingarna" ...) att ha dem SÅ nära inpå sig. Det närmaste de kommit förut är att de hunnit springa en liten bit efter rådjur som de siktat på långt håll  men inte fått fortsätta efter...  Rådjuren såg lika förvånade ut och gjorde en liten halvhalt, kollade samtidigt in möjliga flyktvägar och hoppade sen över ett staket och sprang hastigt iväg.

Promenaden hem var inte lika lugn och rogivande men ett stort leende hade jag i alla fall på läpparna!! Tack mina älskade hundar  för allt ni ger mig!