Hur mycket kan egentligen en sheltie ( "skälltie")  skälla på en skala under ett dygn? Och hur ska man egentligen kunna få ut något vettigt av det de säger?  Idag funderade jag allvarligt på våra språkförbistringar sins emellan oss.

"Men för sjutton matte!!! Akta dig för brevlådan!!"  Sa Deus. "Va, sa jag? Vad menar du ? " "Ska du vara rädd för brevlådan nu också? " Så sa han nämligen antagligen när jag skulle hämta posten idag.

Brevlådan står precis bredvid ett stall så det finns såklart en del andra saker av intresse där intill som skulle kunna framkalla detta varningsläte.. för det var vad det var! En varning.

Hur jag vet det? Nämen.. ni känner väl igen de olika typerna av skällande? Även om en sheltie låter bedrövligt i öronen efter en stund så betyder även deras vokaler något trots att kroppsspråket i sig under all päls är nog så övertygande . 

Vad kunde detta hemska vara? Och han har ju aldrig någonsin reagerat på brevlådan.. även om just Deus reagerar på alla möjliga icke konstigheter. T.ex om en förrådsdörr på huset intill aldrig brukar stå öppen en gång plötsligt GÖR det så är den värd att skällas på för säkerhets skull tycker han. Liksom de flesta som går lite underligt -de får veta det!

Men nu var det alltså brevlådan.. det kändes lite halvt pinsamt med folk omkring så jag skyndade mig att öppna brevlådan. Oj, där bland massa reklamblad och månadens inte så roliga räkningar var ju....  en ny blankett för inbetalning för ett års medlemsskap i den lokala brukshundklubben!!!

Som jag alltså INTE tänker betala , ska ju avsluta medlemskapet där ...

...(nu får ni nog bläddra till ett tidigare inlägg om ni inte hänger med..)

Åh, jösses , skrattet bubblade upp inom mig och bildade en stor skrattattack! Brydde mig inte längre om några personer som stod och stirrade bredvid på en tokskällande hund och en matte som uppenbarligen inte gjorde mer än halvhjärtade försök att tysta hunden utan stod bara där och skrattade!!

Nog brukar hundarna bidra med mkt lycka, äventyr , stor förundran och beundran som gör livet underbart men att det där brevet som väckte lite tråkiga känslor för mig, också kunde påverka hunden innan det överhuvudtaget var öppnat anade jag inte.

Men så passande det var ändå , tänkte jag för mig själv när vi gick hemåt på lite busiga ben. "Visste väl att vi var på samma sida, du och jag Deus."

Vi får ju vara lite konsekventa eller hur?

Men det slog mig att jag inte alltid är det... visste ju det  om jag ska erkänna men ytterligare en dimension uppenbarade sig för mig. Mina signaler på agilitybanan.!!

Rak rygg signalerar framåt med fart, om jag sjunker ihop lite så tolkar hunden mig ganska bra om den sänker sin fart.. sänka farten gör vi  "naturligtvis inte" i på tävling normal fall.. hrrmmm...

Armen nära kroppen betyder hund nära matte, armen långt ut från kroppen betyder att hunden gärna får vika av en bit ifrån mig...

Detta använder jag väl konsekvent får jag säga. MEN!! Nu kommer det underliga. Är jag verkligen konsekvent med mina verbala signaler?? Eller?? Jo fram-fram !!  betyder INTE att hunden ska sakta av.. och genom betyder alltid genom men.. RÖSTEN! Jag menar alltså tonfallet. Hur borde det vara?

Hög röst borde vara en framåtsignal eller hur? "Fram-fram brukar jag ju säga rätt högt "nu kan du tuta och köra!!" .. Men nu kommer det retliga .. då borde ju en låg röst signalera tvärtom. Att "NU får du uppmärksamma mig lite mer, här kanske en sväng kommer.."  Men tyvärr.... detta används väldigt inkonsekvent. Så dagens  lärdom är att börja jobba mer konsekvent med ljudsignalerna.

Tonläge och styrka bör ge konsekventa betydelser för hunden. Lugnare mer dämpad kommunikation där det behövs för bäst hjälp inför uppgiften. Och jag ska tänka mer på att inte höja rösten för mkt när jag tror att hunden inte hör och jag misstänker att han rusar iväg framåt åt fel håll. Då är ju risken i stället att jag "puschar" på honom ännu fortare framåt.. Hmm.. det var något att tänka på!