Den här övningen körde jag på en fortsättningskurs som jag höll i  på klubben förra året.

Eftersom jag just nu är väääldigt inne på att hitta möjligheter att spara sekunder på banan så tänker jag träna på att springa så fort som möjligt och med rakaste vägen själv. 

På denna övning så gör jag först framförbyten HELA vägen och sedan bakombyten HELA vägen. Jag provar att omväxlande följa med nära hunden men även att försöka springa så gott som rakt fram hela vägen på en linje.  Vad går egentligen fortast?? Man måste ta tid på båda alternativen.

Om jag gissar rätt så går det fortare med Deus om jag är nära honom men fortare med Izor att springa på en rak linje själv.. Och bakombyten fungerar bäst med Izor och framförbyten bäst med Deus (när jag hänger med i hans vilda galopphäst tempo....)

Jag återkommer på sön med det rätta svaret.....

En ledtråd: Jag är själv bäst på att göra bakombyten och inte fullt lika bra på att få ordning på mina framförbyten så de blir rätt tajmade.

Med tanke på årets resultat (jag roade mig häromdagen med att leta upp alla "siffror" från året som gått) så är det lite FÖÖÖR många gånger som vi fått tidsfel med typ 0.2 sekunder eller mer... men det är de där runt 0.2 sekunder i tidsfel som uppstått flera gånger, trots i övrigt nollade lopp,  som retar mig mest.

 Om inte dessa tidsfel funnits hade vi haft ett högre antal pinnar antecknade i tävlingsboken, placeringarna räckte ju ändå till.

Var kan jag tjäna tid på banan "funderar febrilt ;-) "... Ja, det skulle nog hjälpa om jag själv kunde springa fortare förstås (jag tränar på det) men även om jag blev bättre och noggrannare med mina placeringar på banan.  Sedan tidigare så har jag fokuserat mkt på att ge hunden bra och tydliga förberedande signaler om vart vi ska sedan efter hindret. Det har jag fått en del hjälp med från Jenny Damm.

Men det tar ju tid att bli bra på det... :-)

Men jag funderar mer på det nu när jag banvandrar, så snart ska det väl sätta sig lite mer "automatiskt" i kroppen också. Efter en supermiss i handlingen på tävlingen i Tidaholm (H2) i höstas så blev jag så förbannad på mina fötter som plötsligt inte insåg att det faktiskt går att springa några steg baklänges.. (diskade mig på ett ställe där jag ändå var förberedd på "fällan") så nu när jag tränar cirkelträning och annat markarbete lägger jag ofta in lite bakåtspring för att träna (fötterna) på det.

Jag vet ju att min snabbaste hund behöver att jag är "med" lite mer och närmare intill honom ..annars har han en tendens att flippa ut över "fel" hinder  när han väl ser det i sin linje.

Den andra som kan jobba mer självständigt klarar att jag skickar iväg honom en liten bit själv så jag hinner placera mig bättre inför nästa.

Det är väldigt skönt att de tävlar i olika klasser nu. Tidigare var det lite jobbigt faktiskt att "ställa om " sig mentalt så fort mellan hundarna, speciellt om de fick startnummer väldigt nära varandra.

Jag fick gå banvandring på samma bana men planera för en typ av handling för den ena och sedan en ny planering med vissa ändringar i handlingen för den andra hunden.

 Men det är väldigt utmanande att behöva ställa om sina tankar mellan hundarna.. och jag lär mig förstås alltid ngt nytt av de ev. misstag man gör på vägen ibland.

 Som sagt.. "för att våga vinna måste man ju våga försvinna" också..