Om man nu antar att det existerar ett sådant uttryck...Finns det då sådana??  Vad menas då med en agilityidiot.?

Är det sådana som beter sig illa på agilitybanan? De som är för hårda mot sina hundar? Jag läste nyligen på en diskussionslista att en del har reagerat mot att en del förare är för tuffa mot sina hundar på tävlingsbanan.. att förarna  reagerar väldigt tråkigt när det inte går som de tänkt sig eller går rakt ut från banan utan att berömma sina hundar för utfört lopp... ?

Om det är sådana agilityförare man menar med ordet "agilityidiot" så vill jag absolut inte kalla mig en sådan. Nog har jag råkat visat mitt missnöje förut mot min hund (fast det förstås var mitt eget fel om det ex. råkade bli fel väg för hunden) några gånger genom lägre tonfall eller råkar utbrista i ett "nej!" fast man aldrig borde säga det på banan. ... förlåt... Men det skulle aldrig falla mig in att försöka styra min hund  över hindren genom att vara hård, att tvinga i stället för att motivera, "huvaligen", genom att inte berömma och inte belöna min hund vid målgång osv. Nej!

Men trots det så har jag vid ett flertal tillfällen kallat mig själv agilityidiot

men andemeningen är för mig en helt annan...

Jag räknar mig själv som en agilityidiot för att :

• det inte kan gå en enda dag utan att jag tänker på agility
• inte kan hoppa över en ny artikel el. bok om om agility utan att genast vilja läsa den
• åker många mil fram och tillbaka varje gång för att träna
• utsätter mina närmaste för prat om agility, tävlingar och hur träningen gick senast även fast de faktiskt är måttligt intresserade....
• är så utarbetad och superstressad pga mitt jobb så jag knappt har ork kvar till annat som att hålla ordning i huset el. umgås med vänner men för det mesta ändå lyckas få tid och ork för agilityträning.
• Det som gör mig riktigt lycklig efter en deppig dag är att få springa en bana och lyckas nolla eller få till ett suveränt slalom eller att bara se hur min hund "flyger" fram precis rätt väg.
• Jag oftast har alldeles för lite pengar kvar, el. inga alls i slutet av månaden men ändå glatt betalar tävlingsavgifter i massor ( det ÄR ju faktiskt ganska idiotiskt..)
• Åker 40 mil för ETT hopplopp för att sista pinnen saknas i hoppklassen, fast jag inte får vara med i agilityklassen eftersom jag redan är uppflyttad där.
• Äntligen träffar en kille efter singelliv i många år men gör slut med honom eftersom han inte delar mitt intresse för hundar och agility och hellre vill ägna alla helger åt att mysa i soffan.. GLÖM DET!

Ok erkänner....  jag är helt hopplöst förtjust och hjälplöst fast i denna underbara sport. Trots att det finns perioder när jag verkligen undrar varför jag orkar hålla på ...  när det bara känns jobbigt...  med en hund som ibland är så mycket "kille" ( läs: "tjejfixerad" ) att matte HELA tiden måste KÄMPA för att få uppmärksamheten åt rätt håll..  När man är så nervös att man behöver springa till toaletten hela tiden före start, när slalomen plötsligt bara misslyckas varje gång fast det gick perfekt innan...

Men just när det råkar bli sådär tröstlöst så händer plötsligt något överraskande och roligt. Som när den där första efterlängtade pinnen i agility trillade in när vi verkligen var som mest trötta, irriterade, blöta, leriga och uppgivna och var på vippen att i stället packa i hop och åka hem från den där  annars minnesvärda tävlingen förra året i Åtvidaberg. Då är det värt allt igen!

"Problemet" är förstås kanske att det kan bli väldigt svårt ändå att någongång sluta med agility, att sluta med att flänga till tävlingar.. men JA just det! Varför skulle jag sluta?  Det är ju en av fördelarna med denna sport.. det GÅR ju faktiskt att ägna sig åt agility och fortsätta ända till en mycket hög ålder om man bara håller sig någorlunda frisk...

OK! Jag vill vara en agilityidiot hela livet! FOREVER! PUNKT!

Tur ändå att jag inte verkar vara ensam om detta :-)